Är det något århundrade som har blivit omtalat för kosmetiska galenskaper, så är det 1700-talet där kvinnor och män led för att bli vackra. Här var det vanligt att smeta in sig själv med bly och arsenik, lampsvärta och fluglortar. Och för att dölja syfilisfläckarna som de flesta led av, målade man över med svart färg och gjorde en ”mouche” (fluga på franska) istället.
Det var främst adeln som målade sig med kraftiga färger i ansiktet. Rouge var vanligt och puder var den form av kosmetika som var mest använd, eftersom den dolda hyn som redan var avskavd fr
ån all blyförgiftning. Sminkningen tog en halv dag och gjordes enbart för att visa upp sig till kvällens festligheter bland adeln. Gemene man hade naturligtvis inte råd att ”unna sig” dessa utsvävande beteenden, och det kanske de egentligen borde varit tacksamma för.
När den franska revolutionen gjorde intåg, så blev det emellertid inte lika fint att sminka sig. Det var mest ett nöje för prostituerade. Detta spred sig senare över till England där det infördes ett påbud om smink. Anledningen var att man ville förkasta det mesta som förknippades med den lösaktiga och vidlyftiga adeln i Frankrike. Naturligheten som var obefintlig under 1700-talet hade nu blivit på modet igen.